Vad hände på 2000-talet?

In English

Knyppelböcker och kurser med nytt innehåll

På 2000-talet började den svenska spetslitteraturen att få en delvis ny inriktning genom utgivning av böcker om bildknyppling.

I rask takt  utkom böckerna Knypplade bilder 1995/96, Knypplade fåglar 2000, Knypplade blommor 2004 samt Knypplat till husbehov 2005. Ulla Fagerlin hade komponerat samtliga bilder och Birgitta Hulterström ritade och skrev texter tillsammans med Kristina Malmberg. För svenska förhållanden innehöll Fays böcker tre nyheter: bildknypplingar, prickmönster färdiga att kopiera samt texter på tre språk; svenska, engelska och tyska eller franska. Både ritningar och texter lämnar över en del åt knypplaren att själv hitta lösningar på, något som mottogs positivt och framgår av recensioner. Genom internationaliseringen blev böckerna kända och fick uppmärksamhet i ett tiotal spetstidningar.

Boken – Att dikta en spets

Början av 2000-talet var en expansiv tid inom knypplingen i Vadstena. Jubileerna avlöste varandra. Vadstena Spetsmuseum kom till, utställningar ordnades, tävlingar genomfördes och nya böcker kom ut. Men det gällde inte bara idé- och mönsterböcker. Det fanns också behov att dokumentera både det historiska och det som hände i samtiden.

Föreningen Svenska Spetsar (FSS) tog initiativ till boken Att dikta en spets (Warne Förlag 2003). I den medverkar tio specialister med artiklar och bildmaterial om spetstraditioner i olika svenska landskap – från Skåne till Ångermanland. En sådan samlad överblick hade saknats tidigare. Som avslutning på boken presenteras åtta samtida konstnärers verk i form av bilder och installationer. Genom utgivning av boken 2003 ville man dels uppmärksamma ett Birgittajubileum, dels att det var 100 år sedan Vadstena knyppelskolor startade. Samma år började också Ottilia Adelborgs knyppelskola i Gagnef, en dalatradition, som också fått bidra med namn till den här boken – att skapa sin egen spets genom att ”dikta” vid knyppeldynan.

Som en uppföljning av boken inbjöd FSS 2004 till seminariet ”Hur skall framtidens spetsar diktas?”. Ett 25-tal personer – från Umeå till Lund – deltog i föreläsningar, gruppdiskussioner och med inlägg.

Förslag till framtidsaktiviteter:

• Ordna nya mötesplatser för knypplare och skapa nätverk mellan skolor, utbildningar och studieförbund,
• Undersöka olika undervisningsmetoder och ta del av forskningsresultat inom hantverk och konsthantverk,
• Satsa på olika uttryck inom knypplingen och engagera konstnärer i verksamheten.

Boken Kvinnor, knyppling, köpenskap

När Spetsmuseet i Vadstena firade sitt femårsjubileum 2009, var det ett tillfälle att lyfta fram en grupp kvinnor, som varit nyckelpersoner inom spetsverksamheten, nämligen de kvinnliga spetshandlarna. I boken Kvinnor Knyppling Köpenskap (Warne, 2009) presenteras ett 20-tal handlare, som varit verksamma i Motala- och Vadstenatrakterna åren 1820–1970. Deras arbete var att förse knypplerskor med garn och mönster, betala dem för arbetet och sedan sälja de färdiga spetsarna. Boken är skriven av tre medlemmar i museets första styrelse: Marianne Anderson, Kerstin Engman och Kristina Malmberg. Genusforskare Renee Frangeur bidrog med en artikel om kvinnligt företagande runt förra sekelskiftet och historiker Ingemar Lindaräng har beskrivit historiska miljöer i det gamla Vadstena.

Konstvetare Bo Borg recenserade boken i tidskriften Konsthantverk och i Östgöta Correspondenten. Under de uppmuntrande rubrikerna ”Länge leve knypplingen” och ”Knypplingens revansch” beskriver han spetsarna i boken som ”dessa de mest utsökta och skirt poetiska konstföremål” och ”en lika undanskymd som fantastisk del av konst- och konsthantverkshistorien”. Han finner att ”vissa knypplingsarbeten är av ofattbart hög klass både konstnärligt och hantverksmässigt” och att vi genom boken lyft fram en yrkeskategori ur ”historiens mörker”.

Forsknings- och utvecklingsarbeten

Samtidigt med det som hände på 70-talet och framåt började allt fler att utbilda sig i akademiska ämnen och det förde in knypplingen i nya sammanhang. Man ville veta mer om spetsens bakgrund och historia, hur knypplingen kommit till Norden och vilka människor som varit engagerade i verksamheten och kunnat påverka dess utveckling.

Sådan dokumentation hade tidigare varit knuten till de museer som ägde spetssamlingar i de större städerna och i de så kallade spetslänen. Alltsedan tidigt 70-tal började uppsatser om knyppling att komma på olika nivåer; i etnologi, pedagogik, konstvetenskap och inom lärarutbildning. Studierna var inriktade åt många olika håll allt efter intresse. Några exempel:

• teknikstudier av en viss spetstyp
• historisk/politisk inriktning- handel
• konsthistorisk inriktning
• kvinnohistoriskt perspektiv – förläggare
• pedagogisk inriktning – undervisning
• experimentell verksamhet

Det var både enskilda och grupper, som genomförde studier om knyppling. För enskilda kunde det vara ett led i utbildning för en examen eller vidareutbildning. Här har kursen Textilt uttryck i broderi och knyppling vid Linköpings universitet spelat en viktig roll genom åren. Andra gånger var det grupper, som genomförde projekt eller utvecklingsarbeten. Det kunde vara på eget initiativ eller på uppdrag av en organisation som studieförbund eller hemslöjdsförening. Det resulterade i rapporter och utställningar, som tillförde ämnesområdet nya kunskaper och nya erfarenheter.

Textilt uttryck i broderi och knyppling

Kursen syftade till att utveckla ett experimentellt förhållande och därigenom sitt eget formspråk. Fördjupade kunskaper om hur man förenar praktisk kunskap och ett personligt uttryck och hur man kan utveckla sitt arbete hantverksmässigt och konstnärligt ingick också i 5-veckorskursen. Mellan 1995 och 2003 har cirka 140 personer deltagit i kursen.

Skånsk studiegrupp

Ett annat exempel är en grupp i Skåne, som ville lära sig mer om internationella spetsar och göra det med sina egna händer. Under 20 år har de undersökt ett 40-tal internationella spetstyper. Land för land har de arbetat sig fram genom Europa. Exempel på spetstyper är: Vologda spets, Honiton och Bedfordshire lace. Gruppen har gått grundligt tillväga och först studerat aktuell litteratur, sedan analyserat tekniken, prövat olika metoder samt undersökt form och material. Därefter har de kunnat kategorisera olika spetstyper. I text och bild har de sammanfattat det typiska för varje grupp genom beskrivning av historisk bakgrund och utveckling, mönsterformer och tekniska lösningar, material och redskap samt egna erfarenheter. Deras arbete dokumenterades och ett urval av spetsar redovisades i bokform i boken Med korsning och vridning genom Europa av Inga-Lis Löfquist och Anna-Greta Persson, 2018.

Doktorer i knyppling

År 1982 promoverades Sally Johanson till filosofie hedersdoktor vid Linköpings universitet för sina insatser inom knyppling. I maj 2002 kunde Kristina Malmberg lägga fram sin doktorsavhandling Knyppling, ett hantverk med spets. Om kvinnor och knyppling i estlandssvensk tradition vid Göteborgs universitet, institutionen för hushållsvetenskap. 2010 disputerade Lena Dahrén med avhandlingen Med kant av guld och silver. En studie av knypplade bårder och uddar av metall 1550 – 1640 vid Uppsala universitet. Både Sally Johansson och Lena Dahrén hade tidigare varit verksamma som spetskonsulenter vid FSS.

Spetsar som identifikation

Malmbergs inriktning var att studera en folklig tradition inom knyppling, den estlandssvenska. Svenskar har funnits i Estland sedan I 200-talet och levt ett avskilt liv på den estniska västkusten med sitt språk och sin kultur. Dit hörde den folkliga dräkten med spetsar på mössor och överdelar. I mitten av 40-talet, i slutskedet av andra världskriget, flydde eller flyttades svenskarna från sina hemtrakter i Estland till Sverige, då Sovjet ockuperade Estland. Vid den tidpunkten fanns knypplingen kvar endast på ett par öar; Rågöarna i Finska viken och Runö i Rigabukten.

Malmberg genomförde intervjuer med gamla estlandssvenskar i Sverige och fick ta del av deras historia och textila kultur med dräkttraditioner och de knypplade spetsarna. Spetsarna, som från början var en frihandsknyppling hade i början av 1900-talet påverkats utifrån och delvis övergått till mönsterbunden knyppling. På grund av sitt geografiska läge, i skärningspunkten mellan öst och väst, hade estlandssvenskarnas kultur påverkats av traditioner från många håll. Inflytande kunde spåras från både Öst- Väst- och Centraleuropa i den folkliga spetstraditionen.

Avhandlingen väckte intresse i textila kretsar, eftersom det var den första i sitt slag i Sverige och den andra i Norden efter Aino Linnove i Finland 1947.

Den estlandssvenska spetstraditionen tillhörde en folkgrupp, som blivit offer för politiska konflikter under andra världskriget. Den textila kultur de förde med sig vid flyttning västerut blev för många viktig som identifikation i det nya samhället. Ett exempel gällde vilka spetsar som användes till dräkten vid livets olika högtider. Så fanns till exempel en ritual för vilka spetsmönster kvinnorna på Runö skulle bära på sina mössor vid dödsfall och begravning. Ju närmare man var släkt med den döde, desto mindre mönstrade spetsar och omvänt.

Det samlade materialet har nu överlämnats till Aibolands museum, det svenska museet i Hapsal på Estlands västkust och en mindre del till estlandssvenskarnas kulturförening i Stockholm.

Med kant av guld och silver

Dahréns avhandling (2010) presenterar knypplade bårder och uddar av guld och silver från perioden 1550–1640. De är bevarade liturgiska textilier men framför allt har spetsarna kantat dyrbara dräkter burna av samhällets översta skikt. De var statusbetecknande. Forskningens syfte är att öka förståelsen för textiliers och knypplingens betydelse för att framhäva och markera social status. Studien belyser också förutsättningarna för det praktiska utövandet.

Som källor används bevarade porträtt, föremål och dokument. Studien är tvådelad där den första delen behandlar tillverkning, mönsterböcker, redskap och teknik. Den andra delen behandlar handel och användning, det vill säga bruk och återbruk.

Forskning inom hantverksämnen

Från 1990-talet och framåt var forskning inom de estetisk/praktiska ämnena under uppbyggnad vid universitet och högskolor i Norden och flera europeiska länder. Vid konferenser och seminarier kunde man presentera texter och testa idéer på kollegor bl a inom ett nordiskt nätverk för Nordisk forskning inom slöjd och dess nordiska motsvarigheter (NordFo) främst inom slöjd- och textillärarutbildningarna. Viktiga synpunkter kunde man också få på konferenser och möten inom TEXERE, ett internationellt forum för debatt och forskning för textil lärarutbildning i Europa. En organisation, som etablerades i början av 1990-talet och inbjöd till konferenser en gång om året, varje gång i ett nytt land.

Utställningar

Sommar 2007 visades utställningen Tillspetsat på Nordiska museet i Stockholm med spets i olika former och uttryck, från traditionell användning av spets till återbruk i nya sammanhang. Men också genombrutna mönster i andra material som metall och fiberoptiska trådar.

Trådkonst på sin spets – Alla tiders knyppling visades på Frölunda kulturhus hösten 2010. Det var en spännande utmaning att göra en spetsutställning i en offentlig miljö som ett kulturhus, där många människor möts. Också trådkonst i hårda material som järn, guld och silver ingick. Utställningen slog väl ut och efter fem veckor hade 5400 personer sett den, däribland grupper och besökare från Norge, Danmark och Tyskland. I anslutning till utställningen ordnades föreläsningar om knyppling i historien och konsten liksom workshops för nybörjare och experimentintresserade.

2012 var ett stort jubileumsår i Hemslöjdssverige, då svensk hemslöjdsrörelse firade 100 år och Föreningen Svenska Spetsar (FSS) 50 år. Detta firades stort med fyra utställningar varav tre på Djurgården i Stockholm och en utställning om spets på Vadstena slott.

Utställningen Spetskonst visades i två magnifika salar på slottet; en med historiska återblickar på föreningens produktion genom åren, en med nyskapande inriktning. I den så kallade Borgstugan visade några konstnärer, som FSS samarbetat med, sina verk. Bland dem bildknyppling av Greta Sjunnesson-Sandberg, sakrala spetsar av Märtha Afzelius och Sten Kauppi samt förnyelse av den traditionella spetsen av Satu Carlsten, Inger Broström och Kristina Lindkvist.

I Herreköket på slottet visade ett tiotal inbjudna konstnärer sina idéer om framtidens knyppling uttryckt i form, färg och spännande dimensioner. Den unika miljön med fem meter i takhöjd inbjöd till speciella upplevelser – Ingrid Eggimann-Jonssons svävande fåglar, Anna-Karin Bylunds stjärnhimmel och Birgitta Hulterströms grovknypplade nät i full höjd. Men också en spännande dräkt, ett möte mellan historia och nutida mode med inslag av tryckt och färgad spets av Elin Ivre. En kombination av spets, teknik och andra material visade Marita Carlborg-Olsson i sina stiliga halssmycken knypplade i järn- guld- och silvertråd. Spetsar ingjutna i glas – och med full klang – visade Berit Johansson i en ljuskrona. Till sist knöts trådarna mellan tradition och nutid samman. I Ann-Sofi Svansbos brudsäng med linnelakan och den vita knypplade spetsen Rosenknopp liksom Barbro Grytnäs ros och svängda hjärtan.

Förutom visningar på slottet ordnades under jubileumssommaren föreläsningar och spetsvandringar i staden, workshops och ett nordiskt spetssymposium

Symposium

Att diskutera knypplingens utveckling och framtid har nog alltid varit aktuellt, men vilka som diskuterat och i vilka sammanhang det skett, har växlat över tid. Naturliga mötesplatser har varit när människor träffats på kurser och i föreningssammanhang. Längre fram har det skett i mer organiserad form kring ett tema som i seminarierna ”Knyppling NU” 1994 och ”Hur skall framtidens spetsar diktas?” 2003.

I samband med FSS:s 50-årsjubileum och utställningen Spetskonst på Vadstena slott 2012, arrangerades ett symposium med workshop. Syftet var att diskutera” den knypplade spetsens framtid – dess möjligheter i ett vidare perspektiv”. Ambitionen var att gå vidare med erfarenheterna från tidigare seminarier på ett fördjupat sätt.

Symposiet vände sig till företrädare för hemslöjd och hantverk, museer, utbildning och forskning. Representanter för nordiska organisationer var inbjudna som gäster. Deltagarna från Danmark, Norge och Island redogjorde för knypplingens ställning och situation i respektive land.

I den efterföljande workshopen Arbetsmetoder för textilt skapande prövades olika skissmetoder anpassade till knypplingen. Genom experiment med ytor och strukturer testade man olika material och tekniker i skissarbetet; flätning, knyppling, sömnad, teckning ”allt som handen kan forma”. Allt i syfte att stimulera till ett konstnärligt förhållningssätt.

I en sammanställning från symposiedagarna redovisas en rad förslag för framtiden; socialt, personligt och organisatoriskt. Symposiets förslag:

• Det fanns ett stort behov av utökade kontakter av olika slag; dels med det omgivande samhället, dels inom knyppelkretsar. Det behövs fler publika mötesplatser som bibliotek, mässor, museer och knyppelcaféer, där en allmänhet kan ta del av hantverket och locka nya intressenter.
• Det vidgade perspektivet för personlig utveckling inom hantverket, och därigenom knypplingens fortlevnad, går genom utbildning och undersökande arbete. Förutom kortare temakurser föreslås ”master class-kurser” på nordisk bas, kurser som kunde ha olika inriktningar och ambulera mellan länderna. Ett annat sätt att ”lyfta” knyppelkonsten vore start av en Nordisk Spetsakademi, ett forum för samarbete mellan konsthantverkare, konstnärer och forskare.
• För att genomföra angelägna idéer krävs organisation. En möjlighet är att bygga på redan befintliga föreningar och institutioner för olika hantverk som spets, folkdräkter, hemslöjd allmänt och studieförbund, som ofta finns både lokalt och på riksnivå. För större utvecklingsprojekt behövs samarbete över gränser; inte bara nordiska sådana utan också de internationella. Inom OIDFA – den internationella föreningen för sydd och knypplad spets, finns redan ett etablerat nätverk, som vore möjligt att bygga vidare på.

Tävlingar

Inom hemslöjdens värld har det ständigt varit aktuellt att finna kontakter med nya hantverkare och konsthantverkare för utveckling av framtida produkter för verksamheten. Ibland har man inbjudit en utvald konstnär för en bestämd uppgift, andra gånger har man utlyst tävlingar för att nå flera. Inom knypplingen har tävlingar förekommit sedan långt tillbaka. Här två exempel.

I Vadstena är historien påtaglig. Den sitter i gatstenarna, i väggarna, ja, i hela miljön alltsedan klostrets dagar. År 2003 firades 700-årsminnet av den heliga Birgittas födelse. Pilgrimer och andra besökare kom i tusental från den katolska världen för att besöka Vadstena. FSS ville uppmärksamma jubileet med en Birgittasouvenir i form av en spets och utlyste en tävling på temat ”Till Birgittas ära”. Även om det inte är känt att knyppling förekommit i klostret vet man, att det fanns en textil verkstad, där man vävde, broderade, färgade och tillverkade kläder. Anna-Maja Nylén kallar verksamheten för ”en sannskyldig textil högskola” i sin bok Hemslöjd (1969).

Utgångspunkten för tävlingen var att kompositionen skulle innehålla någon Birgittasymbol eller på annat sätt anknyta till klostret. Bland bidragen fanns många finstämda bilder av Birgitta och livet i klostermiljön och däromkring. Bland dem symboler som kors, ringar, rosor och kronor med olika innebörder samt örtagård och äng med klosterliljor. Av de fyra pristagarna kom två från Danmark. Under sommaren 2003 visades samtliga bidrag på en utställning i Vadstena.

När Föreningen Bohusslöjd i Göteborg firade sitt 100-årsjubileum 2006 utlystes en spetstävling i samarbete med Föreningen Knyppeldynan och FSS. Det gällde att utifrån Bohusslöjds hjärtformade symbol skapa en knyppling; fri eller bunden, i två eller tre dimensioner, som bild eller traditionell spets. Arbetet kunde kompletteras med andra textila tekniker som broderi eller applikation. Första priset gick till Annika Sääv-Wikström för hennes spets ”Bohushjärtan” med motiveringen, att ”mönstret är dynamiskt och rytmiskt utformat samt har väl utformade proportioner”. Samtliga bidrag ställdes ut på Röhsska museet i Göteborg i samband med den stora jubileumsutställningen.

Kvinnoperspektiv

En viktig aspekt har varit att lyfta fram de kvinnor som knypplat för försörjning och de som varit förläggare och organiserat handel liksom de som vandrat eller rest runtom i landet för att avyttra spetsar. De har dokumenterats och beskrivits i Spetsmuseets småskriftsserie. I boken Kvinnor Knyppling Köpenskap, som gavs ut när museet firade fem år 2009, ingår beskrivning av ett 20-tal kvinnliga spetshandlares verksamhet i Vadstena och Motala.

Knyppling i sociala medier

Knypplingen har, som så mycket annat, tagit steget in i datavärlden. Facebook är ett perfekt forum för att hålla kontakt, knyppelintresserade människor emellan. På så sätt får det geografiska avstånden mindre betydelse. Frågorna är många och via Internet finns det oftast någon som kan ge tips och råd. Gruppmedlemmar utbyter erfarenheter.  Någon kanske har hittat på ett finurligt sätt att montera sin spets och vill dela med sig av, andra visar egna alster där man prövat egna ideer. På Facebook finns en sökfunktion med möjligheter att hitta det som kan vara av eget intresse. Man kan sitta hemma vid sin dator och besöka utställningar. Datavärlden har blivit ett komplement till ”the real life”.

Knypplingens 2000-tal – ett vidare perspektiv

Det är genom tre stora utställningar – på Nordiska museet i Stockholm 2007, Frölunda Kulturhus i Göteborg 2010 och Vadstena slott 2012 – som knypplingen gjort mest ”avtryck” i samhället hittills under 2000-talet. Spetskonsten visades i tre vitt skilda miljöer – ett rikstäckande museum, ett kulturhus i en storstads ytterområde och ett historiskt 1500-talsslott.

Bokutgivningen har breddats innehållsmässigt och språkligt. Spetstraditioner från olika svenska landskap har dokumenterats och svensk bildknyppling har publicerats i bokform i Sverige och internationellt.

Genom forsknings- och utvecklingsarbeten har knyppling studerats ur olika infallsvinklar; från fördjupning i tekniska detaljer och spridningsstudier över århundraden till undersökningar om människors tillhörighet och identifikation genom textila traditioner.

---

Textkälla: Malmberg, Kristna Trådkonst. Knyppling under fyra decennier Warne förlag, Estland: 2014

Texten är publicerad med författarens tillstånd.

In English

Swedish books and courses introducing new approaches to bobbin lace

In the 2000s, Swedish literature on bobbin lace developed in a new direction with the publication of books on making motives in bobbin lace: Knypplade bilder (Bobbin Lace Motifs) 1995/96, Knypplade fåglar (Bobbin Lace Birds) 2000, Knypplade blommor (Bobbin Lace Flowers) 2004 and Knypplat till husbehov (Bobbin Lace Houses) in 2005. Ulla Fagerlin composed all the images; Birgitta Hulterström drew the diagrams and wrote the text together with Kristina Malmberg. From the Swedish perspective, those books contained three novelties: bobbin lace motifs, patterns with prickings ready to copy and explaining text in three languages, Swedish, English and German or French. Both diagrams and text leave to the bobbin lacemaker to work out her or his own solutions, which was positively recieved from the reviews.

Att dikta en spets (The Art of Composing Bobbin Lace)

The beginning of the 2000s was a time of growth for bobbin lace in Vadstena. One anniversary followed another. The Vadstena Bobbin Lace Museum was established, exhibitions were arranged, competitions held and new books published. Beyond ideas and pattern books, it became important to document the historical aspect as well as the contemporary.

The Swedish Bobbin Lace Association (Föreningen Svenska Spetsar/FSS) took the initiative to produce the book, Att dikta en spets (2003). Ten experts contributed with articles and visual material about bobbin lace traditions in various parts of Sweden – ranging from Scania in the South to Ångermanland in the North. An overall view of this kind had been lacking before. The work of eight contemporary artists, is presented at the end of the book with pictures and installations. The aim was to draw attention to the anniversary of the Swedish born Saint Birgitta and to the centenary of the starting of the Vadstena Bobbin Lace School. The same year, 1903, Ottilia Adelborg’s Bobbin Lace School was established/started in Gagnef. The pupils could learn the Dala tradition in bobbin lace, and Adelborg coined the phrase which is the Swedish title of the book – to create bobbin lace is like poetry on a bobbin lace pillow. As a follow-up to this book, in 2004 FSS invited people to a seminar ”Bobbin Lace Art of the Future – How to Compose?”. Some 25 people – from Umeå in the north to Lund in the south – took part in the lectures, group discussions and presentations.

Suggestions made for future development:

• Arrange new meetings for bobbin lacemakers and create networks between schools, courses and study associations, 
• Investigate different teaching methods and acquaint ourselves with the results of research into craft practice and applied art, 
• Invest in different forms of bobbin lace expression and engage artists in the enterprise.

Kvinnor, knyppling, köpenskap (Women, Bobbin Lace and Trade)

The opportunity arose, when the Vadstena Bobbin Lace Museum celebrated its fifth anniversary in 2009, to shed light on a group of women who were key figures in the bobbin lace business, namely the female bobbin lace traders. The book Kvinnor Knyppling Köpenskap (2009) profiles some 20 traders active in the Motala and Vadstena areas from 1820–1970. Their job was to provide bobbin lacemakers with thread and patterns, pay the lacemakers for the work and sell the finished bobbin lace to customers. This book was written by three of the museum’s board members: Marianne Anderson, Kerstin Engman and Kristina Malmberg. Gender researcher Renee Frangeur contributed with an article on female entrepreneurship around the turn of the last century, and historian Ingemar Lindaräng gave an account of the historical settings in old Vadstena.

Research and development

With the changes that took bobbin lace from the 70s on, more people were opting for academic studies, which contextualized bobbin lace and bobbin lacemaking in new directions. There was an interest in learning more about the background and history of bobbin lace, how the technique was introduced to the Nordic countries, who were involved in the business and had influence on its development. Such documentation had previously been linked only to the museums that owned bobbin lace collections. Scientific essays on bobbin lace began to appear at various levels: in the fields of ethnology, pedagogy, art history and in teacher training. Studies were connected to various fields of interest. Some examples: 

• technical studies of a specific type of bobbin lace
• historical / political orientation – trade 
• art history approach
• women’s history perspective – subcontractors 
• pedagogical focus – teaching 
• experimental activities

This resulted in reports and exhibitions, which brought new information, knowledge and experience to the subject area.

Textile Expression in Embroidery and Bobbin Lace

The five weeks course Textile Expression in Embroidery and Bobbin Lace provisioned at Linköping University has played an important role over the years. This course aimed at developing an experimental approach, so fostering individual expressions in bobbin lace objects. The course included experimental work combining practical knowledge and skills with personal preferences of expression and developing craftsmanship and artistry. Between 1995 and 2003, the course was attended by some 140 participants. 

The Scania study group

Four ladies in Scania, wanted to learn more about international bobbin lace techniques and improve their own hands-on practice. They formed a study group and met regularly during 20 years researching some 40 international types of bobbin lace. Country by country, they worked their way through Europe. They made literature studies, they analyzed the techniques in every country, tried out different methods and investigated form and material. Then they were able to categorize different types of bobbin lace. Their work was documented and presented in the book Med korsning och vridning genom Europa (Crossing and Twisting Through Europe) by Inga-Lis Löfquist and Anna-Greta Persson (2018).

Doctorates in Bobbin Lace

In 1982, Sally Johanson was awarded an honorary doctorate at Linköping University for her contribution to the field of bobbin lace and bobbin lacemaking. In May 2002.

Bobbin Lace as identification

Kristina Malmberg submitted her doctoral thesis Knyppling ett hantverk med spets om kvinnor och knyppling i estlandsvensk tradition. (Bobbin Lacemaking a Challenging Technigue, Women and Bobbin Lacemaking in the Estonian-Swedish Tradition) at the University of Gothenburg (2010).

The focus in Malmberg’s work was on bobbin lace in the Estonian Swedish Folk Tradition. Swedes have lived in Estonia since the 13^th century. They maintained cultural traditions including the folk costume with bobbin lace on bonnets and shirts. In the mid-1940s, during the final stages of World War II when the Soviets occupied Estonia, the people of Swedish origin fled from their homelands back to Sweden. Malmberg interviewed old Estonian Swedes now living in Sweden and it became clear that they back in Sweden again became acquainted with aspects of their own history and textile culture, with their costume traditions and their bobbin lace. This lace was originally made as free-hand lace, but was subjected to outside influences in the early 20th century and then gradually shifted to bobbin lace made with help of a pattern. Because of its geographical location, Estonian Swedish culture was influenced from East, West and Central Europe. The collected materials have now been handed over to Estonia to Aibolands museum, the Museum of the Coastal Swedes in Haapsalu. A smaller part has gone to the Estonian Swedes’ Cultural Association in Stockholm.

Borders and edgings in gold and silver

Lena Dahrén defended her doctoral thesis at Uppsala University 2010: Med kant av guld och silver. En studie av knypplade bårder och uddar av metall 1550–1640. (Bobbin-made Borders and Edgings in Gold and Silver during the Period 1550 – 1640.) Those borders and edgings are preserved on liturgical textiles and were chiefly used to trim the costly garments worn by the upper ranks of society and indicative of status. The study is in two parts: the first part deals with manufacture, pattern books, tools and technique; the second part deals with trade and usage, i.e. customary wear and repurposing. The purpose of the research is to further understand the importance of textiles and bobbin lace in upholding and marking social status. The study also sheds light on the conditions surrounding the actual practice based on preserved portraits, objects and documents form the source material.

Exhibitions

In 2007, the exhibition Tillspetsat (The point of Bobbin Lace) presented bobbin lace in a variety of forms and expressions, from traditional use in white linen to recycling in new contexts, as well as openwork design in other materials such as metal and fibre optic thread.

Another exhibition with modern pieces of bobbin lace was named Trådkonst på sin spets (Thread art at it’s best). In connection with the exhibition there were other events like lectures on bobbin lace in history and art, as well as workshops for beginners and those interested in experimenting.

2012 was a major anniversary year for The National Association of Swedish Handicraft Societies, when the Swedish handicraft movement celebrated its centenary and the Swedish Bobbin Lace Association (FSS) celebrated its 50^th anniversary. Spetskonst (Bobbin Lace Art) was an exhibition shown at the castle in Vadstena. Bobbin lace art was displayed in two magnificent halls at the castle: one looking historically into FFS’s production over the years, the other with an innovative focus. Amongst these exhibits were smaller bobbin lace pictures by Greta Sjunnesson-Sandberg, bobbin lace for church use by Märtha Afzelius and Sten Kauppi and traditional Bobbin Lace in renewed form by Satu Carlsten, Inger Broström and Kristina Lindkvist. The unique environment, with its five-meter-high ceilings, was perfect for a more spectacular display – Ingrid Eggimann-Jonsson’s soaring birds, Anna-Karin Bylund’s starry sky and Birgitta Hulterström’s full length nets worked in coarser thread. As well as Elin Ivre’s stunning costume, an encounter between history and contemporary fashion with the use of printed and coloured Bobbin Lace. Marita Carlborg-Olsson combined bobbin lace technique with other materials in her stylish necklaces worked in iron, golden and silver threads. Bobbin lace was cast in glass – with no loss of sound – for the splendid chandelier made by Berit Johansson.  Finally, the threads of tradition were tied into those of the present in Ann-Sofi Svansbo’s bridal bed with its linen sheets and white Rosebud bobbin lace.

Symposium

While the discussion about the development and future design of bobbin lace pieces might remain as a topic, it was time to conclude what has changed over time. Natural encounters arise when people meet at courses and in association settings. Latterly meetings have taken a more organized form around a theme, such as in the seminars ”Bobbin Lace NOW” 1994 and ”Bobbin Lace Art of the Future – How to Compose it?” 2003.

To coincide with FSS’s 50th anniversary and the exhibition Bobbin Lace Art at Vadstena Castle 2012, a symposium and workshop were arranged. The purpose was to discuss The future of Bobbin Lace – its potential from a broader perspective. The intention was to use experiences from previous seminars and deepen the discussion. The symposium was geared towards representatives working in handicraft and craft, museums, education and research. Representatives for Nordic organizations were invited as guests. Participants from Denmark, Norway and Iceland reported on Bobbin Lacemaking in their respective countries, its standing and specific situation. In the subsequent workshop, Working methods for textile creation, those attending tried out different ways of making sketches workable as bobbin lace. Different materials and techniques were explored, experimenting with surface and structure, to produce sketches for braiding, bobbin lace, sewing, drawing ”everything the hand can fashion”. All with the aim of stimulating an artistic approach.

A compilation of all that went on during the symposium included a number of proposals for the future: social, personal and organizational. The symposium’s proposals: 

• Outreach of various kinds is greatly needed, partly out towards people and society generally, partly within bobbin lace circles. There is a need for many more public meeting places such as libraries, fairs, museums and bobbin lace cafés where the general public can take part in bobbin lacemaking and so attract new people to get interested in the technique and its potentials.
• The broader perspective for personal development in the practice. The survival of bobbin lacemaking is through education and exploratory work. In addition to the general level, shorter advanced master class courses are proposed on a Nordic level. Such courses could have different focus or themes and alter between countries. Another way of “raising” the art of bobbin lace would be to start a Nordic Bobbin Lace Academy, a forum for collaboration between artisans, artists and researchers. 
• Implementing key ideas requires organization. One possibility is to build on the associations and institutions already in existence for various crafts such as bobbin lace, folk costume, handicrafts in general and study associations, which are active locally and nationally. For larger development projects, cross-border collaboration is necessary, not just at Nordic but also international level. The international Bobbin and Needle Lace Organization (OIDFA) already provides an established network, on which it might be possible to build.

Text source: Malmberg, Kristina Thread Art. Bobbin Lacemaking for four decades (2014). Published with the author’s permission.