Spetsarna med de fantasifulla namnen kom till i början av 1900-talet. De knypplades med finaste ångermanländska lintråd och har hämtat inspiration till sitt textila uttryck i landskapets väv- och broderimönster.
Ångermanland är sedan 1700-talet känt som Sveriges förnämsta linodlingsbygd. Fina lärfter och grönskimrande lingarner av högsta kvalitet såldes till marknader och uppköpare söderut.
Ångermanlands Hemslöjd försåg också hemslöjdsföreningar med handspunnen lintråd till broderi och knyppling. Trots det har inte Ångermanland någon lång spetstradition. Eftersom det inte fanns landskapstypiska knyppelmönster använde man mönster från andra textilier.
På 1910-talet började hemslöjdsföreningens ledning intressera sig för knyppling. Ångermanlands Hemslöjd tog då kontakt med Greta Sjunnesson som var teckningslärare i Härnösand.
Man kan säga att den ångermanländska knypplingen föddes 1913-14. Hemslöjdsföreningen hade med stor framgång deltagit i Baltiska utställningen i Malmö 1914. Premielärften, lintråden och linnevävnaderna i dräll och damast uppmärksammades speciellt.
Efter utställningen beställde föreningen mönster till knyppling av Greta S. Sandberg, som förmodligen då komponerade spetsen Flodfåran. Troligen komponerade hon då också Trehålsspetsen, vilken ursprungligen kallades Violen för att knyta an till landskapsblomman styvmorsviolen. Detta namn återupptar vi här i det mönster, som kan kopieras direkt ur boken och knypplas upp.
Vid grundandet av Ångermanlands Hemslöjdsförening 1909 och inventeringar gjorda vid den tiden fann man av broderier endast hålsömmar och Brita Kajsa Karlsdotters dukar och paradhanddukar. Brita Kajsas broderi blev landskapssömmen anundsjösöm, sydd med turkiskt rött och rosa bomullsgarn på bomullsväv.
Redan i början av 1920-talet sålde hemslöjden anundsjösömsdukar med vitt broderi på linne, knypplad spets och hålsöm. Med tidens mode kom de grönblå-grå granrisfärgade broderierna på linne och med det också knypplade spetsar färgade i milda kulörer. Spetsen Smala rosengången med sitt karakteristiska vågmönster och spetsen Violen användes ofta till dessa.
Glömda uppgifter
Uppgifter om de ångermanländska knypplade spetsarna är mycket knapphändiga. I Textilarkivet Västernorrlands samlingar finns flera provkartor med spetsar i traditionellt vita men också ljusa grå, rostgula och bruna toner. Uppgifter om spetsarna är få, endast vissa spetsnamn är angivna. Upphovsman och år saknas.
På Ångermanlands Hemslöjd AB i Sollefteå finns 30 mönster med spetsprover. Dessa har uppgifter med namn och nummer på spetsen, antal par och trådgrovlek, medan uppgifter om konstnär och årtal saknas. Greta Johansson, hemslöjdsanställd och vävlärare 1952-55 i Örnsköldsvik, ledde en kurs i knyppling och flera vävkurser parallellt. Greta minns inte fler ångermanländska mönster än Violen och Rosengången. Smala Rosengången användes till anundsjösömsdukar.
Barbro Sundqvist var hemslöjdskonsulent i Ångermanland 1949-53 och stationerad i Sollefteå. Hon minns alla vävkurser och kurser i växtfärgning och spinning, utställningar och föreläsningar om ångermanländsk slöjd, men inte andra knyppelmönster än Trehålsspetsen som användes till anundsjösömsdukar.
Ångermanlands Hemslöjd med tre butiker i landskapet säljer i dag knypplade spetsar för tyllstycket till de ångermanländska dräkternas bindmössor, spetsar till linnedukar samt mönster och material för knyppling.
Textilkonstnär Gulli Lundqvister
1925 anställdes textilkonstnären Gulli Dimming-Lundqvister av hemslöjdsföreningen som föreståndare och konstnär. Gulli Lundqvister kom att stanna i Ångermanland till 1936. Kort efter att Gulli anställts hade hon skapat tio nya knyppelmönster, som visades på Internationella konstindustriutställningen i Paris 1925.
Handarbetslärarinnan Edith Pettersson, som senare undervisade i knyppling på kurser arrangerade av hemslöjdsföreningen, knypplade upp spetsarna. Gulli Lundqvisters inspirationskälla var gamla vävnader ur hemslöjdens samlingar. Yllevävnader i rosengång, plattväv och krabbasnår var vanligt förekommande i Ångermanland. Rosengångstekniken bör ha inspirerat till bland annat spetsarna Gångstigen och Rosengången. Krabbasnår är namnet på en annan spets.
Gulli sade att hon ”avkomponerade” när hon använde den gamla slöjden och de gamla mönstren som inspirationskälla. Gulli ritade totalt närmare 30 knyppelmönster för Ångermanlands Hemslöjd. I ett särtryck ur Svenska Slöjdföreningens Tidskrift, häfte 2 (1928) skriver Anna Fahlén, en av grundarna av hemslöjdsföreningen, att det vid den tiden fanns ett tjugotal spetsmönster.
Damastdukarna av finaste ångermanländska lin var en viktig produkt för Ångermanlands Hemslöjd. Gulli Lundqvister komponerade många mönster som Rosor i rutor och den vanligast förekommande Styvmorsviolen samt mönstren Sibylla och Ingrid, namngivna efter prinsessor. Några dukar, avslutade med knypplad spets, köptes som gåvor till kungafamiljens medlemmar, bland annat som gåvor från svenska folket.
Den kända damastväverskan Emma Wiberg (1901-90) var en av väverskorna som tillverkade dukar, servetter, möbeltyger och kyrklig textil komponerade av Gulli Lundqvister. Ofta kantades den vackra damastduken, vävd av handspunnet lingarn, med en knypplad spets. Spetsen Violen var kanske den oftast använda spetsen till damastdukar.
Föreningen Svenska Spetsar
Ångermanländska spetsar komponerade av Greta Sjunnesson-Sandberg och Gulli Lundqvister bearbetades 1978 av Sally Johanson på Föreningen Svenska Spetsar. Mönstren anpassades till dagens material och beskrivningar finns nu till spetsarna Violen (Trehålsspetsen), Rosengång smal, Rosengång bred, Krabba, ursprungligen Krabbasnår i två bredder samt Kors och Timglas i tre bredder.
Tillspetsat
Intresset för knyppling lever kvar i Ångermanland. I dag knypplar man inte med handspunnet ångermanländskt lingarn utan av maskinspunnen knyppeltråd, metalltråd eller tagel. Utställningen ”Tillspetsat” på Textilarkivet Västernorrland (2002-03) visade på många skickliga verksamma knypplerskor. De flesta har knypplat de ångermanländska mönstren men fortsatt med mönster från Föreningen Svenska Spetsar och Elsa Petersson Eftr. Vadstena.
Fortfarande komponeras nya spetsar, nu av knypplerskorna själva i bildknyppling eller inspirerade av landskapets gamla textilier och träslöjd. Knyppling har fått fotfäste i Ångermanland men har aldrig blivit en folkets teknik som anundsjösömmen. Hemslöjdsföreningen anordnade kurser i knyppling redan på 1920-talet. Fortfarande är hemslöjdsföreningen och konsulentverksamheten arrangörer för kurser och föreläsningar tillsammans med flera studieförbund.
Ångermanländska knypplerskor
Elisabeth Sehlin, Resele (f.1920-talet) lärde sig knyppla på 1- årig vävutbildning i Umeå. Elisabeth har vidareutbildat sig i knyppling på folkhögskolornas veckoslutskurser och på Föreningen Svenska Spetsars kurser; ”två 14-dagars kurser då man knypplade dag och natt”.
Elisabeth Sehlin, som studerat på Tjärnells slöjdskola i Södertälje och på Brunssons Vävskola i Stockholm, har varit anställd på Ångermanlands Hemslöjd i Sollefteå och lett minst 50 cirklar i knyppling: från Junsele i norra Ångermanland till Boteå och Graninge i söder. Elisabeth har komponerat ett bokmärke och omarbetat ångermanländska mönster, som ”Violen” för helknyppling i lingarn 40/2 och 50/2. Prinsessudden för Ångermanlands Hemslöjd i Sollefteå, som används till tyllstycket på bindmössan till Ångermanlands dräkter, är resultatet av Elisabeths dagliga meditation. Altardukar i Långsele, Åsele och Resele kyrkor har knypplad spets tillverkad av Elisabeth.
Anna-Greta Gradin, Junsele (f.1932) lärde sig knyppla av Selma Hallström (ca 1905-90) i mitten på 1950-talet då hon ledde en 90-timmars knyppelkurs i Junsele. Kursdeltagarna lärde sig Udd och stad, mellanspetsar och hörn. På kursen fick deltagarna lära sig att från rutpapper tillverka mönster till de ångermanländska spetsarna Violen, Flodfåran, Rosengången och Smörblomma. Anna-Greta Gradin har, vid sidan av jord- och skogsbruksarbete på den egna gården, knypplat till Föreningen Svenska Spetsar sedan 1970. Första spetsen till Svenska Spetsar var Blåklint och rågax. Stapelkrokar komponerad av Sally Johanson har Anna-Gretas flinka fingrar slagit 150 meter av. Senaste leveransen var i november 2002, 25 meter Sockerudd med spindel efter sju veckors knyppling. Anna-Greta har jämt haft fyra knyppeldynor i gång. Det är inte många i Junsele som är medvetna att det bor en skicklig knypplerska i det lilla ångermanländska samhället.
Vera Basun, Bjärtrå (f.1952) har 2001-02 komponerat och knypplat ett antependium för Dals 1300-tals kyrka i Ångermanland. Antependiet är i grönt ylletyg med knypplat mönster i guldtråd och haspelsilke. De knypplade bladslingorna är inspirerade av altartavlan och spirorna vid första bänkraden och färgerna knyter an till målningarna i kyrkan. Vera har också komponerat spetsen Zick-Zack med 10 par i lingarn 35/2 i två kulörer och till ”OIDFA 2000” i Lund komponerade Vera ljusmanschetter i lingarn 60/2 inspirerade av Violen. Vera lärde sig vid 13-års ålder att knyppla av sin mormor i Harads.
Ulla Fagerlin, som Vera hade som lärare i knyppling i Stockholm och på folkhögskolekurs i experimentell knyppling, har betytt mycket för knyppelintresset. Vera, som är utbildad textillärare, är också en skicklig damastväverska men önskar helst utveckla bildknyppling. Vera leder kurser i knyppling.
Lisbeth Vestin, Bjästa (f.1953) är konsthantverkare med lin och knyppling som specialiteter. Mönstren Lisbeth skapar, till exempel inspirerat av karvsnitt, använder hon i knyppling, textiltryck, broderi och i stråveck på linnekläder. Bård på stickat täcke av mästerstickerskan Märta-Stina Abrahamsdotter har inspirerat till en mellanspets med olika bottnar. Lisbeth har också formgivit en friknyppling – en sked knypplad i tagel, ett formbart material med linets lyster. ”Linfrökapslar” i lingarn 90/2 som udd- och mellanspets med linfrökapslar liggande och stående är under bearbetning. Lisbeths enda utbildning i knyppling är en nybörjarkurs. Intresset väcktes i grundskolan då eleverna fick prova på tekniken. Lisbeth leder knyppelkurser sedan 1991 i Örnsköldsvik. Deltagarna knypplar grundmönstren för att kunna rita och knyppla egna mönster med olika bottnar och garnkvaliteter.
Textförfattare: Ulrika Bos Kerttu, hemslöjdkonsulent i Västernorrlands län.
English Summary
This county has been wellknown as Sweden’s finest flax growing area since the 18th century.
Nevertheless Ångermanland does not have a particularly long tradition as regards lacemaking. One can say that Ångermanland lace was born in 1913-1914 due to patterns composed by Greta Sandberg, who later on became a well known textile artist, when she created many pictures, like paintings, in white linen thread and bobbin lace technique.
Where to Find Ångermanland Lace Today
Västernorrland’s Textile Archive has pattern-cards of handmade lace not only white, but also in pale grey, rust and brown tones. Interest in lacemaking still exists in Ångermanland. Today the hand-spun linen have been replaced by the machine-spun linen thread, metal thread and even horse hair
Källa/Reference
Bos Kerttu, Ulrika, ”Violen, Flodfåran och Rosengången”, i: Att dikta en spets: om knyppling i Sverige, red. Kristina Malmberg (i samarbete med Föreningen Svenska Spetsar, 2003), s. 75-81.
Vidare läsning/Further Reading
Fahlen, A. (1928). Ångermanlands Hemslöjd. Särtryck ur Svensk Slöjdförenings Tidskrift, häfte nr 2.
Svensk Slöjdförenings Tidskrift, 1925, II.
Stockholmsutställningen 1930, katalog.
Thorman, E. (1933). Svenska folkspetsar. Särtryck ur Hem i Sverige, häfte nr 2.
Thorman, E. (1940). Svenska spetsar. Stockholm: Norstedt.
Ångermanlands hemslöjdsförening (1909-79). Örnsköldsviks museums småskriftserie nr I. ISSN 0348-7245.