Dagens Vadstenaknyppling bygger på gamla hantverkstraditioner från 15- och 1600-talen, då kungligheter och kyrkliga företrädare dominerade staden. 1700-talets Flanderninspirerade spetstyper ledde till en omfattande yrkesverksamhet för kvinnor och män i Vadstenatrakten. Än idag lockar denna traditionsrika miljö till sig många, som vill ta del av den textila kultur, som knypplingen utgör.
Den lilla staden Vadstena vid Vätterns östra strand blev den stad i Sverige, där, knypplingen i ett tidigt skede i historien kom att få sitt huvudfäste – där utvecklades konsten att knyppla Vadstenaspets. I domstolshandlingar från 1595 omnämns, att en skjorta med ”knöplinger på” stulits i Vadstena. De knypplingarna var säkert inte av svensk tillverkning. Därigenom får vi dock veta, att knypplad spets var känd i Vadstena redan på den tiden, troligen på grund av att hovet tidvis vistades på Vadstena slott och med dem olika hantverkare t.ex. pärlstickare -kanske också någon som knypplade.
En handtäljd cirka 11 cm lång knyppelpinne i gran har påträffats inmurad i Vadstena slotts västra trapptorn, som byggdes omkring år 1600.
Knypplad spets var på modet inom det svenska hovet och adeln redan under första hälften av 1500-talet. Tullhandlingar från slutet av 1500-tal~t talar om, att spetsar importerats till Sverige från bl.a. Stralsund och Lübeck t.ex. av Johan III vid hans giftermål med Gunilla Bielke 1585. I början av 1600-talet gjorde deras son, Hertig Johan av Östergötland (vars vapensköld syns på Vadstena slotts östra praktgavel) inköp av åtskilliga alnar (1 aln= cirka 60 cm) spets, kanske för att sätta i kanten på sina stora pipkragar.
Även på kyrkliga textilier som mässhakar, skrudar, antependier m.m. ville man ha knypplad spets, ofta i form av ett stort kors knypplat av flätor och öglor (picoter) i guld-eller silvertråd. I de flesta fall använde man tyger och spetsar, som troligen importerats från Italien eller Flandern d.v.s. kustområdena i norra Frankrike, i Belgien och södra Nederländerna.
Vadstenaspetsens europeiska bakgrund
I början på 1500-talet knypplades flätspetsar med enbart flätslag i Italien, speciellt i Genua och Milano. Senare kombinerades flätorna med en variant av lärftslag för att att betona spelet mellan ljus och skugga, glesa och täta partier. Denna typ av spetsar spreds över hela Europa också till Sverige, vilket man kan se på porträtt från den tiden av stormän och kungar t.ex. Gustav Il Adolf. Deras kläder är ofta prydda med spetsar på kragar, manschetter, stövelskaft etc. Som en utveckling ur flätspetsarna uppstod i Bryssel och Flandern under 1600-talet nätbottenspetsar, där spetsens dekorativa mönster framträder mot en nätliknande bakgrund, en grundbotten.
Därmed är vi framme vid den typ av spetsar, som bl.a. kom att bli ursprunget till våra Vadstenaspetsar, den flandriska spetsen.
Man kan förundra sig över, att så fina spetsar kunde knypplas med tanke på att belysningen var dålig, kanske speciellt i Sverige med långa perioder av mörka vinterdagar. Men liksom skomakarna kunde man använda sig av en glaskula fylld med vatten, som hängdes upp på lämpligt avstånd mellan den ljuskälla man hade och knyppeldynan. På så sätt förstärktes ljusstrålen, som därmed kunde riktas mot knyppeldynan.
Birgittinerklostret blir Krigsmanshus
I Sverige vet man med säkerhet, att spetsar knypplades i Stockholm i början av r6oo-talet, eftersom stora sändningar av knyppeldynor och knyppelpinnar importerades från Holland. Däremot är det ovisst när konsten att knyppla kom till Vadstena, men troligen i samband med att Vadstena Krigsmanshus inrättades 1647.
Det f.d. Birgittinerklostret, som stängdes 1595, hade byggts om till Europas första invalidhotell på initiativ av Gustav II Adolf och förverkligats av drottning Christina. Det var en inrättning där krigsskadade, ”officerare, underofficerare och gemena” med familjer fick en fristad s.k. gratialister.
Periodvis levde där så många personer, att man hade egen skola för barnen och egen kyrkoförsamling. Eftersom även kvinnorna var med ute i krigen i främmande land och skötte hushållssysslorna, kan man förmoda, att de där sett knypplade spetsar och kanske även lärt sig knyppla.
Vi vet i alla fall – genom brev och ögonvittnesskildringar – att män, kvinnor och barn flitigt knypplat i Krigsmanshuset för att få en liten extraförtjänst att dryga ut de fickpengar, de fick som gratialister. I ett brev från 1748 talas det om att ”Anna Catharina knypplar ständigt spetsar både av hålländsk trå och silke, vita och svarta, så att hon till kläder kan ibland sig förtjäna 4 a 5 plåtar”.
Knypplingen som yrke
Konsten att knyppla tycks snart ha spritt sig från Krigsmanshuset ut i Vadstena stad och köpmän och gårdfarihandlare fann en uppskattad handelsvara i de knypplade spetsarna. Också till byarna utanför stadens gränser spred sig knypplingen, där den gav hemmen en möjlighet att få ett tillskott till den ofta magra hushållskassan.
I många år kände myndigheterna inte till att det knypplades så mycket i Vadstena. Inte förrän 1746 uppmärksammades det och man började då tala om att skicka utländska knypplerskor till Vadstena för att lära knypplarna där att utveckla hantverket till bättre kvalitet i syfte att konkurrera med de importerade spetsarna.
Det berättas 1746 ”at qwinnfolken uti Wadstena samt de omliggande socknarna skola wara mycket falna (=har fallenhet för) och skickeliga till hwarjehanda spetzars knöpplande och förfärdigande”. 1753 ombads tre kvinnor från Stockholm att åka till Vadstena, men de ville inte.
1754 kom dock en fru Cogelin till Vadstena, men hon blev bara kvar i ett år. Eftersom hon var en skicklig knypplerska, som t.o.m. knypplat spetsar till drottningen, kan hon i alla fall till en början ha påverkat Vadstenaknypplarna att använda tunnare tråd än tidigare och därmed knyppla finare spetsar.
Det dröjde emellertid inte länge förrän de åter använde grov tråd, då det gick snabbare och man därmed kunde få ut sin betalning fortare. På 1870-talet uppges, att det fanns cirka 400 knypplare i Vadstena och minst lika många tillsammans i närliggande byar som Fivelstad, Hagebyhöga, Örberga m.fl.
Spetsgångarna – vandrande försäljare
Som ovan nämnts var det gårdfarihandlare -spetsgångare -som köpte upp spetsar för att sedan sälja under sina vandringar från norr till söder i Sverige. Det var både män och kvinnor, som gick långa sträckor till fots med den tunga spetslådan i ett band över axeln och sålde spetsar eller tog upp beställningar med hjälp av provböcker med spetsbitar i, som de visade sina kunder.
De kunde sedan leverera det beställda nästa år de kom till orten. Där var Gustaf Flinta från Hagehyhöga, Spets-Karl-Johan som slutade sina dagar på fattighuset i Vadstena, murare Friman, som tyckte det var roligare att sälja spetsar (t.o.m. ända in i Norge) än att mura och Katarina Lindahl, som blev överfallen och rånad, när hon var på väg hem till Vadstena och många, många fler. Alla vet vi tyvärr inte namnen på.
Litet enklare fick spetsgångarna det, sedan Östgötadelen av Göta kanal invigts 1832 och efter perioden 1874-97, då en smalspårsjärnväg byggdes Linköping-Vadstena-Ödeshög. Det fanns dock fortfarande kringvandrande spetsgångare i Sverige ännu i början av 1900-talet.
Spetsförläggarna – arbetsgivare
Från början av 1800-talet såldes även spetsar av s.k. spetsförläggare (förlägga här med betydelsen låna ut), som lämnade ut tråd och mönster till knypplerskorna och sedan fick tillbaka färdig spets mot en ringa ersättning till knypplerskorna.
Spetsarna sålde de sedan vidare med förtjänst direkt till sina kunder eller via spetsgångare. Den tidigast kända spetsförläggaren i Vadstena är Anna Lovisa Hartwick (1796-1882), vars provbok från 1850-70 med exempel på olika spetsar att välja bland, finns att se på Ostergötlands Läns Museum i Linköping. Hon hade egen mönsterstickerska och – liksom senare förläggare – ett antal, periodvis ett 30-tal, knypplerskor, som fortlöpande levererade spetsar, som de fått material till.
Spetsförläggare var också Hanna Larsson (1868-1944), Charlotte Randel (1851-1926), som efterträddes av sin dotter Aina Randel (1885-1975) och Elsa Pettersson (1891-1980), vars butik finns kvar än i dag på Storgatan i Vadstena och drivs av hennes dotter. Andra som sålde spetsar var Louise och Clara Lindblom, fröken Aurore Ingelotz, firma Nilsson & Kling m.fl. I Motala sålde Emie Särnstedt spetsar ännu på 1950-talet.
Åtgärder for knypplingens bevarande
Som en följd av industrialismens framväxt i Europa i slutet av 1800-talet kunde spetsar tillverkas billigare med hjälp av specialkonstruerade maskiner, som finns att se bl.a. på Textilmuseet i Borås och spetsmuseet i Gingri i Fristad. Efterfrågan på handknypplade spetsar minskade och hantverket höll därmed på att falla i glömska i Sverige. För att förhindra detta grundades Vadstena Knyppelskolor 1903 på initiativ av Föreningen för Svensk Hemslöjd i syfte att lära unga kvinnor knyppla spetsar i tunn tråd, vilka sedan såldes i Stockholm.
Under depressionen på 1930-talet hade knypplingen åter gått, starkt tillbaka i Sverige och 1936 togs initiativ till bildande av Fackutskottet för Vadstenaspetsar inom Östergötlands läns hemslöjdsförening (ÖLH).
Från 1937 var Sally Johanson (1915-84) dess spetskonsulent. Vid en omorganisation 1962 bildades Föreningen Svenska Spetsar (FSS) med Sally Johanson som verksamhetsledare.
Inom ÖLH inrättades samtidigt en ny avdelning för knyppling med Naime Thorlin som ledare. De båda verksamheterna hade likartade syften; att bevara och utveckla knypplingen i Sverige genom rådgivning, utbildning och försäljning.
Efter att ha haft sitt säte i Linköping i många år har FSS fr.o.m. hösten 2002 sin butik och sina administrativa lokaler vid Rådhustorget i Vadstena.
Knypplerskorna
Inte alla knypplerskor i Vadstena med omnejd levererade sina spetsar till förläggare. En del föredrog att sälja sina alster hemma i sin bostad t.ex.
Klara Larsson (1868-1963). Liksom de flesta andra knypplerskor hade hon lärt sig knyppla av sin mor och mormor. Till hennes lilla stuga – som också var hennes föräldrahem – mitt emot Rödtornet visade en skylt med texten ”Vadstenaspetsar” och ett pekfinger vägen. I sin bostad tog hon emot sina kunder och där lade hon ut spetsar till beskådande och för försäljning. Där fanns spetsar både som hon själv komponerat och sådana som hon rekonstruerat efter gamla mönster.
Tvärtom var det med Alma Karlsson, ”knypplerskan i apoteksträdgården”. Hon ville inte sälja själv utan lämnade sina spetsar till en förläggare, vilket var det enklaste och det vanligaste bland knypplerskorna. Hennes specialitet var spetsen ’Kärlekskroken”.
Många är de knypplerskor ro.an skulle kunna nämna. Alla var de mycket skickliga i sitt hantverk och knypplingen var för dem en glädje och inte minst en inkomstkälla. Där var Systrarna på Löten och Fia i Grinna i Hagebyhöga, där var Emma Larsson i Fivelstad, Elin Pettersson i Borghamn, Hanna Fiske-Petter i Örberga, Kalle på Kalhem, snickare Fritz Pettersson och Emma Kristina Svensson i Rogslösa och många fler.
Vadstenaknypplingen under 1900-talet
1907 flyttade Selma Giöbel (1843-1925) till Vadstena. Hon var en av Sveriges första kvinnliga konsthantverkare och förutom att hon formgav möbler och mattor komponerade hon även mönster till spetsar t.ex. ”Löjtnantshjärtan” och ”Trollsländan”.
Född i Vadstena var Greta Sjunnesson Sandberg (1886-1976), som också komponerade många spetsar och senare – omkring 1913 – var den första som övergick till att göra bildknypplingar, företrädesvis med religiösa motiv t.ex. ”Den heliga Birgitta”. Hon har fått många efterföljare, som komponerat och knypplat bilder i vitt och kulört garn, vilket visas exempel på i Bildknyppling, s. 88-99.
År 1948 höll Utskottet för Vadstenaspetsar de första knyppelkurserna för kursledare i Vadstena i syfte att bevara knyppelkunskapen. Fortfarande hålls uppskattade kurser under ett par sommarveckor i Vadstena, numera av Föreningen Svenska Spetsar i samarbete med Sätergläntan Hemslöjdens gård.
Dessutom har knypplingen spridits över hela landet genom lärarutbildning och studieförbund. På 1960-talet blev det populärt att sy sin egen hembygdsdräkt och eftersom det ofta är knypplingar på dräkterna eller bindmössorna (hättorna), ville man också knyppla sin egen spets. Det blev efterfrågan på knyppelkurser, intresset spred sig och konsten att knyppla blev återigen populär. Också barnkurser pågår sedan många år tillbaka i Vadstena.
I Vadstena arrangeras varje sommar ”Barnknyppeldagen”, då barn sitter och knypplar i parken nära Rådhustorget. Under sommaren inträffar också ”Stora Knyppeldagen” då ett stort antal knypplerskor, många långväga ifrån, strålar samman och knypplar på gator och torg – en riktig folkfest och ett fantastiskt tillfälle att få träffa andra med samma intresse.
Under 1990-talet har ett flertal knyppelföreningar bildats på olika håll i Sverige, också i Östergötland. Man träffas regelbundet och knypplar tillsammans, arrangerar kurser och studiebesök, lyssnar på föredrag och demonstrerar knyppling på utställningar, marknader och mässor. Genom sin entusiasm sprider man på så sätt kunskap och intresse för knypplingen.
Människor har i alla tider velat smycka sina kläder och pryda sina hem. Vi har i början av detta kapitel sett var de profana spetsarna först uppträdde i Sverige – på hovets och de kungligas dräkter – ett mode som spred sig ut till städernas befolkning och senare även vidare ut på landsbygden. Så småningom ville man också ha knypplade spetsar på lakan, gardiner, dukar, näsdukar etc., ju bredare desto finare.
De knypplade spetsarna på kyrkliga textilier har genom tiderna alltid uppskattats som en utsmyckning på mässhakar och i kyrkorummet. Nuförtiden ar det inte alltid mönster med enbart flätor och picoter, utan det är mönster, som knypplats med många olika bottnar som Emie Särnstedts ”Adam och Eva” på ett antependium i Åsbo kyrka Östergötland eller Sten Kauppis kyrkliga textilier. (Se vidare Bildknyppling s. 89.)
Förutsättningarna för knypplingen i Östergötland har varierat och ändrat karaktär genom tiderna. Från att ha varit en ren saluslöjd i stor skala har den blivit ett hantverk, som ett fåtal arbetar med professionellt, men som många behärskar och har som en avkopplande fritidssysselsättning.
Bildknypplingar och färgat garn har, som ovan nämnts, kommit in och ständigt formges nya mönster, som förhoppningsvis leder till fortsatt utveckling av knypplingen. En förhoppning är att människor i alla åldrar skall finna glädje och tillfredsställelse av att i vår ofta stressiga och oroliga tillvaro kunna skapa saker med sina egna händer – att hantverket skall nå kommande generationer och leva kvar som en del av vår rika textiltradition.
Textförfattare: Gunilla Falk, fil. mag., bibliotekarie och lärare i knyppling.
The women, lacemaking and lace tradition in the Vadstena tradition
In the province of Östergötland the small town of Vadstena by the lake Vättern came to be the centre of bobbin lacemaking in Sweden. There are two possible reasons for that. One is Vadstena Castle, where the King and his court, who had adapted the European fashion of decorating their clothes with lace, sometimes stayed in the 16th century. The other reason is the Veterans Home, opened in 1647, where soldiers, who had been injured in wars, and their families lived free of charge. They had been abroad and perhaps had seen bobbin lace making in foreign countries.
Vadstena Lace
The typical Vadstena lace is of Flemish type with a net background and patterns in other grounds. Soon the skills of making lace spread to the inhabitants of Vadstena and to the surroundings villages and there were merchants and the peddlers who found a good source of income selling lace. The first retailer was Lovisa Hartwick (1796-1882) who provided the lacemakers with threads and then received the finished lace to sell to her customers.
Lace Tradition Deteriorate
Due to the industrialism in the 19th century, when cheaper machine made lace could be bought. The art of making bobbin lace was almost forgotten. The Vadstena School for bobbin lace making was founded in 1903 and young women were taught how to make lace using fine thread. A new deterioration came into the 30’s caused by the depression. The Committee for Vadstena Lace was founded in 1936 in order to maintain the tradition.
Lace Courses
Since 1948 bobbin lace courses are given in Vadstena each summer. The first Friday after Midsummer there is a special Big Bobbin Lace Day, where people bring their pillows and use to sit along the main street making their laces and provide a nice opportunity for lace lovers to meet.
Källa/Reference
Falk, Gunilla, ”Kvinnor, knyppling och spetshandel i Vadstenatradition”, i: Att dikta en spets: om knyppling i Sverige, red. Kristina Malmberg (Partille, Warne i samarbete med Föreningen Svenska Spetsar, 2003), s. 40-[55].
Vidare läsning/Further Reading
Bergman, S. (1955). Seklernas Vadstena. Vadstena: Föreningen Gamla Vadstena.
Hollman-Johansson, E. (1977). Jag minns min barndoms Vadstena. Vadstena: Föreningen Gamla Vadstena.
Johanson, S. (1983). Knyppling i Östergötland. Vadstena: Föreningen Gamla Vadstena, småskrifter 28.
Nylen, A.M. (1986). Hemslöjd. Lund: Skeab.
Sträng, G. (1981). Vadstena Krigsmanshus. Mjölby: EM-förlaget.
Thorman, E. (1940). Svenska spetsar. Stockholm: Norstedt. Arkiv
Föreningen Gamla Wadstenas arkiv.
