Knyppellitteratur
Med ökade internationella kontakter ökade också utgivningen av litteratur med nya idéer om arbetssätt, materialval och mönsterframställning. En av dem som haft stor betydelse för den nyskapande knypplingen är tjeckiskan Jana Novak, under många år bosatt i Danmark. Hon är den tredje generationen tjeckiska textilkonstnärer, som kommit att betyda mycket för den knypplade spetsens utveckling i väst. Genom sina böcker, kurser och utställningar har hon tillfört knypplingen inte bara i Norden utan också andra europeiska länder och Japan inspiration för nyskapande. Hennes verksamhet rör sig över flera decennier med stort genomslag på 90-talet. 1984 kom den första boken med titeln Fri knipling ett begrepp, som hade börjat diskuteras i samband med bildknyppling. Hon skriver i förordet: ”Fri knipling udvikler denne gamle kniplekunst og beriger den med moderne former og teknikker”. Jana har givit ut ett tiotal böcker med ideer, mönster och väl genomarbetade texter och teckningar, allt i nyskapande form. De flesta böcker är trespråkiga.
Som exempel är boken Knipling og bekledning (2002) intressant. Klädedräkten är ett historiskt viktigt område för den handgjorda spetsen, men som i vår tid tagits över av industrin. Jana tillför dagens klädedräkt ett eget spetsmode, en personlig stil man kan skapa själv med kragar, smycken och andra detaljer. Hennes till synes ”enkla” modeller skiljer sig mycket från de mönsterformer vi är vana vid att se i knypplade spetsar. I bokens inledning skriver hon: ”Kniplinger har ikke en kompliceret form, og farverne holdes for det meste i de samme toner med forskellige kontrastlinier på kniplingen. Man må ikke undervurdere enkelhed. Det kraever ett omhyggeligt arbejde”.
Åren 2000 – 2001 deltog Jana Novak i det EU-finansierade Leonardo da Vinci – projektet ”Application of Lacemaking Tradition in Tourism and Employment policy in Europe” tillsammans med representanter från Slovenien, Italien och Malta. Jana har skapat företaget Moravia och delar nu sin tid mellan Danmark och Tjeckien, där hon sedan 2007 leder en konsthantverksskola, där bland andra hantverk knyppling ingår.
Kurser, utbildning och seminarier
På 90-talet fanns knypplingen över ett brett fält; i grundskola, på vissa kurser/linjer i gymnasieskola och KomVux, i textillärarutbildning och folkbildning med studieförbund och folkhögskola. Omfattningen var visserligen inte så stor i de olika skolformerna och heller inte över hela landet, men totalt visar det ändå på en förvånansvärd bredd. Att det fanns möjlighet att lära sig knyppla – ända från barn till vuxen. Med åren hade kurserna kommit att förändra inriktning från att tidigare varit yrkesinriktad till att bli mer av fritidssysselsättning. Innehållet hade växlat från det rena teknik- och mönsterinlärandet till mer personligt utformade arbeten; knypplingar med egna textila uttryck.
Flera föreningar ordnade själva kurser med experimenterande inriktning. Sommaren 1999 genomförde Knyppeldynan, föreningen i Västsverige en kurs i Göteborg med den tyska konstnären Barbara Saupe som ledare.
Knyppling inom slöjden
Inom textillärarutbildningen i Göteborg, fanns det stora möjligheter att utveckla knypplingen inom slöjdämnet. Genom nya kursplaner ökade möjligheterna till samverkan med andra ämnen och undervisningen blev av mer undersökande karaktär. Inom projekt- och specialarbeten kunde man fördjupa sig i en viss fråga.
På liknande sätt arbetade man med knyppling i konsulentutbildningen på Handarbetets Vänners skola i Stockholm, där både Ulla Fagerlin och Kristina Malmberg varit lärare under några år. Knyppling ingick i det större ämnet textilkunskap och genom samarbete med hemslöjder och museer arbetade eleverna med demonstrationer och grupparbeten i projektform.
Skåneseminarier
Med tiden framkom ett behov att kunna arbeta med den knypplade spetsen på ett mer fördjupat och undersökande sätt. Redan i slutet av 80-talet startade hemslöjdskonsulenterna i Skåne en seminarieform, som var anpassad till hantverk och konsthantverk. Den vidareutvecklades på 90-talet och innehöll både teori och praktik och gällde den skånska frihandstraditionen i knyppling. Genom samarbete med Skånemuseer ordnades föreläsningar och studiebesök. I de praktiskt/laborativa inslagen undersöktes gamla dräktplagg i fråga om spetsarnas unika detaljer, tekniska lösningar och lokalhistoria. Också med danska forskare etablerades ett samarbete med bland annat Bodil Tornehave (1915–93), som gjort ett grundläggande arbete genom studier av frihandsknyppling i Norden och Sydeuropa. Resultaten publicerades 1987 i boken Danske Frihåndskniplinger.
Knyppling NU
”Knyppling NU” var namnet på ett seminarium våren 1994 på Institutionen för hushållsvetenskap vid Göteborgs universitet. Drygt 100 personer från de nordiska länderna samt Estland, Schweiz och Tyskland samlades. Också en grupp studenter och lärare liksom representanter för Riksantikvarieämbetet och Nämnden för hemslöjdsfrågor deltog.
Genom att samla representanter för olika skolformer, lärarutbildning, hemslöjd och föreningar liksom studieförbund och museer försökte arrangörerna skaffa sig en uppfattning om det aktuella läget inom svensk knyppling. Ett brett programutbud visade på spetsens mångfald genom föreläsningar, miniseminarier och utställningar. Ett 20-tal personer från olika ”discipliner” medverkade.
I den avslutande paneldebatten framförde olika representanter några kvaliteter de funnit viktiga för den framtida knypplingen. Här några citat:
Det ligger i universitets intresse och ansvar att arbeta for att olika slags kunskaper i slöjdvetenskap dokumenteras och förmedlas. Detta ser jag som en nödvändig utveckling för att vi som knypplare inte skall förpassas till en gammaldags museal tillvaro, något man kan titta på, när man vill veta hur det var förr. (Kajsa Borg)
Avslutningsvis vill jag säja att alla varianter inom knypplingens område behövs, och alla är lika berättigade. Det är viktigt att vi har respekt för varandra och varandras kunskap. För olikhet är i sig något positivt och tillsammans kan vi åstadkomma något bra för knypplingens framtid. (Lena Dahren)
Utan hög kvalitet – ingen utveckling av den svenska knypplingen. Den estetiska kvaliteten på de knypplade spetsarna behålls och utvecklas. Hemslöjdsföreningarna har i sin verksamhet haft den goda smaken som ledstjärna. (Sofia Danielsson)
Slutligen önskar jag fortsatt förmåga att ge skönhetstillfredsställelse i fria farmer och färgval samt experiment med nya material, metoder och farmer. Inspiration från olika grenar av de sköna konsterna, även folkkonst, inte minst, eftersom traditionen är en så god utgångspunkt for framtiden. (Gertrud Grenander Nyberg)
Goda råd för framtida experiment:
Bruge alle teknikker, bruge karakteristiske motiver i en ny sammanh&ng, bruge nye materialer, bla også farver – men det skal vaere ny design!! (Karen Hoffritz, Danmark)
Vi skall fylla våra liv och hus med hantverksglädje genom att vårda traditionen men också genom att släppa loss våra känslor, vår kvinnlighet och våra visioner. (Ildiko Kasza, student)
I en omfattande slutrapport redovisas en sammanställning av föreläsningar och debattinlägg samt bildmaterial. Seminariet uppmärksammades med artiklar och information i nordiska slöjdtidningar samt i GP, DN och Arbetet.
”Fri knyppling förnyar formen”
Detta var rubriken på en artikel i Östgöta Correspondenten våren 1994 efter en kurs i nyskapande knyppling i Medborgarskolans regi. (1994-05-28)
1994 var knyppling Årets Konsthantverk inom studieförbundet Medborgarskolan. Man producerade filmen Sköna spetsar samt en programserie om knyppling för TV, utställningar, kurser och en tävling. Allt i samarbete med FSS, OIDFA och Vadstenaspetsar i Gamla Linköping. Projektledare Barbro Svensson, som också medverkade i seminariet Knyppling NU skriver: ”Vi behöver, precis som inom musiken, ge utrymme för mångfalden. Det behövs sådana som tränar etyder, spelar efter noter och tolkar de klassiska mästerverken, men också sådana som skapar fritt, improviserar, traderar folkmusiken och inspireras av andra länders kulturer.”
Utställningar och festivaler
Vad hände med nyskapandet inom knyppling ute i Europa? Var hände det något och hur visades det? I stora drag kan man urskilja två betydelsefulla regioner, som genom åren har avspeglats bl a i utställningar; Erzgebirge/Tjeckien/Slovakien i öst och Flandern/Belgien i väst. I Belgien fortsatte Betonac – tävlingarna med åtföljande utställningar från 1992 och framåt. Stegvis breddades förutsättningarna så att verken blev mer gränsöverskridande. Ny teknik och nya material tillkom, det textila uttrycket förändrades.
1993 visade Textilmuseet i Borås den internationella utställningen Sensitive Threads, följd av kringaktiviteter som föreläsningar, demonstrationer och knyppelverkstäder i samarbete med Medborgarskolan. Samma år visade också museet utställningen Spets som konst med verk ur egna samlingar, vari ingick ett par nyinköpta verk av tjeckiska konstnärer.
Samma utställning visades 1997 på Odder friluftsmuseum i Danmark, då med rubriken Den hvide tråd. Den hade då kombinerats med traditionella vita spetsar ur museets samlingar. Därtill visade inbjudna konstnärer egna verk bl a som vattenkonst inom museiområdet. Sen holländske landskapskonstnären Antoon Versteegdes visade sina bambukonstruktioner inspirerade av trådar och spets.
Tråden binder alle tekstiler samman – fra oldtidens fiskenet og snoreskoert frem til vore dages nylonstr@mper og blonde-body’er. (Ur programblad Den hvide tråd)
Kniplefestival, syfestival, vetenskapsfestival
Knyppling passar in i många sammanhang. På festivaler samlas man kring ett gemensamt intresse och får ta del av ett aktuellt utbud inom sitt specialområde. Ibland är det liktydigt med mässa. I spetssammanhang är Tönderfestivalen i Danmark internationellt känd. I det historiska Tönder på Jyllands västkust var spetsen en gång en stor och viktig handelsvara på grund av sitt strategiska läge vid Nordsjön. Den historiska traditionen lever vidare i form av den spetsfestival som staden inbjuder till vart tredje år, första gången 1989. Då myllrar staden av spets – på gator och torg, i skyltfönster och på restauranger. Utställningar visas på Sönderjyllands museer och andra offentliga byggnader. Ett ambitiöst program i form av föreläsningar, studiebesök och utflykter bjuds. För många är det den stora försäljningsmässan, som är dragplåstret. Där finner man nyheter inom garner, mönster och litteratur. Kniplefestivalen har lockat upp till 9000 besökare. Den har haft stor betydelse som samlingsplats och har skapat många intressanta möten med människor och spetsnyheter från olika länder. År 2013 var 18 nationer representerade.
I Vamberk, ett historiskt centrum för spetstraditioner i både Tjeckien och Slovakien, arrangerades 1999 den sjätte internationella spetsfestivalen, kallad Lace – Meeting för knypplare. Här samsas tradition och nyskapande på ett tydligt sätt genom samarbete mellan stadens spetsmuseum och de konstnärliga utbildningarna i Prag. På museet visades under festivaldagarna de senaste verken av aktuella konstnärer. Museets samlingar, då ett tusental bilder, kan ses på det internationella nätverket Bobbin Lace European Network BLEN.
Men – åter till Sverige. Genom att själva delta i olika festivaler och mässor har spetsföreningarna stora möjligheter att sprida information och visa upp sitt hantverk. Så sker t ex på Sollentunamässan, syfestivaler i Borås, Göteborg och Malmö, marknadsdagar på Skansen, julmarknad på Bohusläns museum och många fler platser.
Ett annat forum är Vetenskapsfestivalen i Göteborg, några dagar varje år då universitetet har öppet hus för allmänheten. Där har bland andra Kristina Malmberg haft chansen att få berätta om knyppling i folklig tradition; om människor och miljöer, förnyelse och historia.
Knypplingens 90-tal – konstnärligt och undersökande
Knypplingens trådar söker sig vidare och ingår i allt fler och bredare sammanhang. Hemslöjdsrepresentanter och konstnärer engagerar sig i olika projekt om knypplingens utveckling; historiskt bakåt i tiden genom fältarbete och dokumentation och inför framtiden genom experiment och nyskapande. Ett undersökande arbetssätt ger oss kunskaper om hur man tänkte och arbetade förr i tiden med spetsframställning och dagens experimenterande med teknik och material.
I själva verket betraktas. spets av alla människor som ett poetiskt uttryck, som frammanar ett symboliskt och flyktigt bildspråk.: Spets är inget vävt tyg, inget föremål: det är något svävande… denna unika kombination av lysande genomskinlighet och ogenomskinlighet … Spets som konst, visst – eller ännu bättre – en konstform vars uttryck är spets. Anne Kratz, konsthistoriker Paris (Översättning Textilmuseet Borås).
Textkälla: Malmberg, Kristna Trådkonst. Knyppling under fyra decennier Warne förlag, Estland: 2014
Texten är publicerad med författarens tillstånd.